För exakt fyra veckor sen låg jag i en sal på sjukhuset och väntade på att få komma till operation. Det känns som om det har gått mycket längre tid än så! Idag är det meningen att jag ska ”slänga” en av kryckorna, och det kan jag väl göra, men INTE i trapporna.
Jag har ont i hela kroppen, men har läst mej till att det kan vara en biverkning av att sluta med morfinet. Jag drog ju ned på Alvedonet rätt mycket samtidigt, och det var kanske dumt? Har ökat på det lite idag, så att det ska bli lite uthärdligare. Just nu känns det lite hopplöst och inte alls som om jag någonsin kommer att kunna gå som en normal människa igen. Jag haltar och har ont inne i det opererade benet. Jag får ju belasta det benet fullt ut, men jag kan inte det, vet inte om det sitter i kroppen eller i huvudet. Gör motvilligt (?) mina övningar från sjukgymnasten när jag orkar. Försöker tvinga mej själv att göra dom, men ibland kan jag bara inte.
Vi får väl se. Det känns helt overkligt att jag ska kunna åka och jobba om två veckor, blir lite nervös när jag tänker på det.
Idag stack maken iväg jättetidigt, något med jobbet, vilket innebar att jag helt plötsligt hade ansvar för att väcka barnen. Det gick inte så bra, jag hade ställt klockan, men på en timme för sent. Som tur var väckte kattungarna mej så att de hann med skolbussen i tid. Måste ju skärpa mej lite!
Well. Kämpar på. Hoppas på bättring. Försöker motivera mej. Biter ihop. Stickar och virkar 🙂
Lämna ett svar