Kategori: Artros

Vårröj i trädgården

Lämna en kommentar

Idag sken solen så jag satte igång att röja lite i trädgården.

Fick min lövtunna ”Lövis” igår och fyllde den raskt med gamla grenar och nedriven clematis och humle och annan skit som legat. Nu är den proppfull och det finns ff massor av skräp kvar i mitt kompostgaller. Det får bli till nästa tömning. Började rensa lite i nysatta häcken också och har rensat bort typ 1 miljard mini-lönnar. Var kommer dom ifrån? Växer det ens en lönn i närheten? Bra blåst idag, vilket innebär att man automatiskt blir av med en hel del löv och annat tjafs. Har planerat var magnolia, svart vinbär och ny clematis ska planteras.

Sen var vi inne i stan, ett av barnen skulle klippa sej, vi har köpt vårskor och strumpor, handlat mat, varit på apoteket och sen GRILLNING. Så gott 🙂

Idag har en kompis till mej gjort en höftoperation. Vaknade med ett ryck klockan fem imorse och tänkte på att det nog snart var dags för henne att åka iväg. Messade henne, och det var det visst. Har tänkt till och från på henne hela dagen och har också varit tacksam över allt trädgårdsarbete, som jag knappt klarade av innan min operation. Operationen gick bra. hon blev sövd och allt gick väl. Tänker på dej, A, och hoppas återkomsten inte blir så jobbig.

En bra dag!

Tjuvstart på advent

Lämna en kommentar

tjuvstartIdag förtjänade jag verkligen en tjuvstart på advent. Full rulle på jobbet hela dagen, sen hem till mina älskade barn i mitt älskade hus. Där hjälptes vi åt med matlagning, disk och inbärning av 52×16 kilo pellets. Duktiga killar! Sen la jag mej i badet för att varva ner och nu en äppelglögg och lite pre-adventsmys framför brasan – i nyrengjord keddy. Äppelglöggen var f.ö. supergod.

Två arbetsdagar kvar den här veckan, eftersom jag tagit ledigt på fredag när barnen är lediga. Måste handla, baka och adventspynta. Myyyys.

F.ö.: så ställs man hela tiden inför nya utmaningar i livet. Men ju fler utmaningar man klarar av desto starkare blir man. Och om man inte vågar visa sej svag så kan man aldrig bli stark! (Eller?).  Att gömma sin svaghet och inte låtsas om den äter nog upp en inifrån. Tror ff på ”Face everything and rise”. Man besegrar lager efter lager av rädsla för att transformeras till något starkare. Men fy fan vad jobbigt det är medan man är mitt i det.

Är så himla glad att jag kostade på mej att installera keddyn, den värmer verkligen upp hela huset (den är ju i källaren, så den värmer skorstensstocken hela vägen upp, dessutom stiger ju värmen). Supervarmt blir det. Bästa myset i världen dessutom. Well, ligger i topp med utejacuzzi under stjärnklar himmel. Tillsammans med en vinkväll mitt ute i kolsvarta skogen utan en enda gatlykta inom synhåll.

Jag vet inte om det är något tillfälligt, men efter att vara helt bekymmersfri i min opererade höft, till och med besiktigad och godkänd ett år efter operationen, har jag börjat få ont i den andra höften. Jag hoppas på att det är inbillning eller nån felbelastning p.g.a. hälsporren eller nåt.  Annars är det bara att börja om med allt elände från början. Men den här gången kommer jag icke att vänta så länge med operationen om jag kan låta bli. Kan ju inte gå och ha ont när jag ska sköta ett hus själv med allt vad det innebär. Även om jag har fantastisk hjälp av barnen. Vi får väl se om det inte bara kan gå över.

Lyssnar ff på ”Alice” med Sisters.

Annars på topplistan just nu: barn som mår bra, rödvin framför brasan, läsmys, lugna stunder, vänskap, kärlek, start på glöggsäsongen, julmånad!, mod, styrka, sökandet efter det innersta.

Ser fram emot jul förstå gången i huset med familjen och även emot nyårsfirandet med nära, onära och kära.

Citat av Martin Luther King:

Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.

1/2 år sen och ett år sen

Lämna en kommentar

För exakt ett år sen åkte jag hem från sjukhuset efter operationen. Minns hur fruktansvärt skönt det var att slippa tanternas tjatter. Och hur fruktansvärt läskigt det var att ta sej in i bilen. Ja, vilken grej det var. Har liksom inte tänkt på det som var förräns nu….

Och så: för exakt ett halvår sen, 26 mars, flyttade jag ”hemifrån”. Ja, nu har jag såklart ett nytt hem som jag är nästan löjligt kär i, men då…. Jobb, packa, packa upp, organisera, städa, skruva, käka pizza…. Vilket äventyr även det var. Men vi fixade det, jag och barnen! Och nu är det hemma här. Myser i höstrusket och går för det mesta omkring och småmyser…. 🙂

Ja, man vet tydligen aldrig var man är på väg. Och tur är väl kanske det… Men på nåt underligt vis så klarar man ju det man måste och ”what doesn´t kill you makes you stronger”, så är det verkligen.

1 år sen idag

Lämna en kommentar

För exakt ett år sen låg jag nyligen uppvaknad i en sjukhussäng, överöst av blommor och choklad av vad jag trodde var en make som älskade mej. Tänk vad livet kan förändras och vad fort ett år går. Nu sitter jag frånskild i ett eget hus med nästan ett års känslomässig berg- och dalbana bakom mej. Det här året har iaf gjort att jag inte har ägnat speciellt stort fokus på operationen, eller att jag har hunnit tänka och känna efter hur jag mår eller att jag har kunnat vara försiktig osv…. Efter ett halvår så bar jag flyttkartonger, packade och packade upp, skruvade ihop grejjer från IKEA, möblerade om, kopplade kablar, sotade panna, bar in pellets osv. Såklart med barnens ständigt hjälpande händer. Utan dom hade jag inte orkat eller så hade det iaf tagit dubbelt så lång tid allting.

Och hur mår jag nu då, ett år efter operationen? Jag tänker faktiskt inte alls på höften längre. Kanske beroende på att jag har fått hälsporre och trilskas med att den ska gå över eller så är det helt enkelt för att jag inte behöver tänka på det längre. Efter flytten fick jag nåt i höften (trochanterit), men det gick över snabbt med nån slags medicinkur. Annars har operationen varit särdeles lyckad! Jag har faktiskt fått ett nytt liv, rent fysiskt. Jag trodde aldrig att jag kunde blir såhär bra efter att ha haft så ont i så många år. Det är helt fantastiskt.

Men dagen idag ägnar jag åt att tänka ett år tillbaka. Fylld av morfin, rädslan att ramla, svårigheterna att röra sej alls efter operationen. Övningarna som man skulle göra, inte ville, men måste. Sprutorna med blodförtunnande varje dag (jag mår ff dåligt när jag hör den ringsignal som jag hade som åminnelse för sprutan). Att man bara kunde sova på rygg.Och så småningom på sidan med massor av kuddar mellan benen. Hur vidrigt det var att ta bort agrafferna. Rädslan att titta på ärret för första gången (det är rätt fint nu).

Nu är jag nästan precis som vem som helst. Nästan. 🙂 Tänk vilka mirakel dom kan åstadkomma! Mycket tacksam att jag är född i Sverige med svensk sjukvård. Det får jag skriva upp i min tacksamhetsbok idag 😉

Och nu: Crosstrainer!

Lämna en kommentar

Äntligen tordes jag, också med sjukgymnastens tillåtelse, äntra min kära gamla crosstrainer igen. Den har jag tidigare tillbringat mycket tid på. Visserligen bara 10 minuter idag, men för att komma igång nånstans iaf. Gött! 🙂

Igår vad det storhandling av mat. Dum som jag var så bar jag tunga kassar mellan två rum och har efter det haft ont som tusen i opererade höften. Hoppas det går över! Men det gör det väl, hoppas på att crosstrainingen hjälper.

Fick idag ett brev från mej själv som jag skickade när jag var på UGL i maj. Jättekul! .) En liten kick av happiness så där mitt i grå september. Snart återträff igen också, ska bli super kul att träffa alla.

Världen är liten

Lämna en kommentar

8 veckor sen operation

Kommer ni ihåg min ängel, narkossköterskan Lina?

Imorse var jag och hade möte med den som efterträdde mej på min förra tjänst och gick igenom lite grejer. Hon är sjuksköterska i botten och har även hedrat mej med att vara min vän på Facebook. Hon har tydligen läst i min blogg vid operationen och då visar det sej att hon känner denna fantastiska människa (narkossköterskan). Glad blir jag att hon fått veta att hon räddade mej i min värsta stund. 🙂

Annars är det bra med kroppen. Går inne både hemma och på jobbet utan krycka. På kvällen är det lite tungt, men det går. Ute har jag krycka, för säkerhets skull. Inte fasen trodde man att man skulle kunna vara i de här skicket redan åtta veckor efter ett sånt ingrepp. Fantastiskt när man tänker på det.

Jag begärde ut min journal förra veckan och har läst igenom hur operationen gick till och det var ju verkligen ingen trevlig upplevelse. Men man vill ju på nåt sätt veta vad man varit med om.

På torsdag ska jag till kommunens sjukgymnast och höra vad jag kan och får göra. Kanske kan jag sätta igång med nåt lättare snart. Vore skönt. Det blir inte precis av att man gör sina övningar när man jobbar hela dagen och sen har massor att göra när man kommer hem.

På det hela taget går det bra. 🙂

Utan krycka hela dagen

Lämna en kommentar

Idag hade jag bara kryckan till och från bilen, annars har jag gått utan på jobbet hela dagen. Haltar lite, men jag vet inte varför, om det bara är av gammal vana sen förr. Kanske sitter haltandet i huvudet. Idag jobbade jag också en heldag och fick nog t.o.m. lite plus i flexen. Skönt att orka! Och kul att jobba! 🙂

Allt ser bra ut

Lämna en kommentar

7 veckor efter operation

Nu har jag blivit röntgad och besiktigad av min kära överläkare, hon sa att allt ser bra ut, det har inte ändrat sej något sen operationen. Såret har läkt bra. Jag bad dom på röntgen att ta en bild av såret för att kolla att det inte fanns några kvarglömda agraffer som hade växt fast och det gjorde dom så snällt. Inte en enda agraff så långt ögat kunde nå. När jag var på ortopedmottagningen så såg dom dock att det var några suturer som stack ut lite från såret, det är dom som har stickts lite. Snälla sköterskan drog ut dom, så nu ska det väl sluta sticka i såret.

Jag frågade om den andra höften och det är artros på den också, överläkaren visste inte hur många år till den skulle hålla, men sa att den inte på långa vägar var så illa däran som den som opererades. Hon trodde att jag får ont när jag felbelastar med kryckan. Hon tyckte jag skulle låte bli kryckan så mycket dom möjligt, dock inte utomhus.

Jag frågar om jag fick börja då smått med crosstrainer, men det lät hon lite tveksam till. Well, jag kan ju prova iaf.

Hur som helst var det skönt att höra att allt är ok. INTE kul att den andra höften går samma öde till mötes. Ska man orka med en till sån här operation så småningom? Ja, nu vet man ju vad den innebär i alla fall och allt har ju gått fantastiskt bra, egentligen. Nästa gång kan man ju förbereda lite bättre.

Återbesök hos sjukgymnast 18 december står nu på agendan. Tror jag ska boka en tid hos den kommunala sjukgymnasten innan det. Den 18/12 ska de mäta benlängden också för tydligen är det opererade benet 1 cm längre än det andra. Då kan det hå!

Fika på det dåliga sjukhusfiket innan hemfärd… Inet alls gott, men jag var ju hungrig… Fick vänta länge mellan röntgen och ortoped.

IMG_1634-0.JPG

Sjukhus imorron

Lämna en kommentar

Imorgon är det exakt sju veckor sen operationen och jag ska på återbesök på sjukhuset. Först på röntgen, sen till läkaren. Ska bli spännande att höra vad dom säger!! Vad fort tiden har gått! Tänk att man verkligen klarar av sånt här , det har ju varit helt hemskt när man tänker på det såhär i efterhand. Men skönt att ha det gjort och skönt att inte ha ont hela tiden. Jag tycker att jag börjar få ont i den andra höften och det andra benet, men hoppas på att det är snedbelastning p.g.a. kryckan och inbillning. Får se vad dom säger. Vill också förvissa mej om att inte några agraffer är kvarglömda och fastväxta. Hoppas dom kan kolla det också på röntgen.

Nu har jag sett det!

Lämna en kommentar

2 veckor sen operation

Idag var jag och tog bort agrafferna på vårdcentralen. Det var hemskt! Först var det äventyret att krångla sej i och ur bilen. Sen väntan bland massa hostiga människor i väntrummet (vill INTE bli förkyld nu också). Sen skulle dom bort. Bort med förbandet, som jag har haft på mej i två veckor. Och där var det. Det var inte så att det var nåt fel på såret eller att det var infekterat eller så, det var bara lite chockartat att verkligen SE det. Och hur mycket agraffer som helst att ta bort. Nu känner jag mej som om jag måste vara superförsiktig för att såret inte ska gå upp igen. Men så är det väl kanske inte. Distriksköterskan tejpade lite och satte på ett nytt förband som hon tyckte jag kunde ha veckan ut eller så. Jag känner ju direkt att det inte sticks i såret längre, så det är ju skönt. Kanske känns bättre imorron när man hunnit sova lite, har inte sovit nån tupplur idag, har inte hunnit, och känner mej helt färdig.

När jag kom hem så ringde dom från ortopeden på sjukhuset för att höra hur det gick för mej, mycket bra att de ringer och kollar upp en! Jag frågade om jag kunde trappa ned medicinerna nu, och hon tyckte jag kunde prova iaf.

Det dimper ner räkningar varje dag. Igår 300 spänn för sjukhusvistelsen, idag 158 för kryckorna och 263 för griptång och strumppådragare. Inte mycket, det är en fantastisk sjukvård vi har i Sverige! Vi kollade för skojs skull upp vad en höftoperation skulle kosta i USA, nu minns jag inte, men tror att det var ca 250 000 kr. Hua! Så man ska väl vara glad att man bor här när man råkar ut för sånt här…

Ja, nu är det bara att hoppas att läkningen fortsätter som den ska. Är fortfarande lite chockad av såret. Usch!