Vad konstigt det är när det som man trodde var århundradets kärlekssaga, vi två som var gjorda för varann, vi två som klarade allt i vått och torrt, som var de bästa vänner, som aldrig skulle bli som alla andra, för vi två var alltid speciella. När allt det plötsligt blir nån fjuttig patetisk historia med nån slags midlife-crisis i centrum. Nån story utan fokus eller skärpa. När 18 år plötsligt känns som en bortslängd och irrelevant historia bara. Man kan tycka att det är ledsamt och sorgligt, tragiskt och hemskt. Men när man tyckt det färdigt så blir det liksom bara fjuttigt och patetiskt kvar.
Life goes on… På nåt underligt vis så visar det sej att livet går vidare, trots att ens hjärta blivit krossat, trampat på, hånat. Man reser sej upp, borstar av sej och stapplar vidare. Med allt säkrare steg. Man vinglar till ibland, men vandrar envist vidare, ut i det okända, mot nya människor, känslor, dofter, smaker, upplevelser, mål. Man vänder sej om och tittar tillbaka och sorgen stiger upp i en igen. Sen ser man hur fjuttigt och patetiskt det slutade och vänder sej om med förnyad kraft, med nytt hopp och en glädje att vara fri. Man går vidare. En alldeles egen väg. Åt vilket håll man vill. Varje dag kan man välja vilket håll man vill gå åt. Man kan välja om man vill gå sakta eller fort, vem eller vilka man vill gå bredvid den dagen eller om man vill gå själv. Varje dag är man fri att välja. Det är berusande. Livet är berusande.
Ännu en favvo från Villfarelser 🙂 :
Lämna ett svar