För två år sen var jag med att köra bakom en timmerbil som krockade med en mötande personbil. Jag var bland de första på olycksplatsen och mannen som körde personbilen var hur skadad som helst, det var hemskt. Jag har sen dess tänkt på hur det gick för honom i princip varje dag, de tillfällen då jag kör förbi olycksplatsen (på väg till jobbet). Visste att han överlevde mot alla odds, men visste inte alls hur det gick för honom.
Idag var jag på en halvdagsgrej med jobbet och då var han där!!! Han satt i rullstol, men kunde gå kortare sträckor. Jag pratade med honom och berättade att jag varit vid olyckan, fick se att det som jag mindes som trasiga köttslamsor nu igen var riktiga kroppsdelar. Helt fantastiskt att se att han klarat sej så bra och att öht stöta på honom. Han hade ff operationer kvar att göra, men ändå…. Så oerhörd känsla att få träffa honom efter allt funderande.
Life works in mysterious ways.
Hörde rykten om en skilsmässa i bekantskapskretsen idag, man reagerar lite extra nuförtin. Tänker bara att det är en lång väg att gå…. Usch!
Well, idag måste en av tacksamheterna i min lilla bok handla om den överlevande mannen på något sätt, såklart. Vad mycket tankar och funderingar som väcks. Igen.
Lämna ett svar