Jag filosoferade över något som plötsligt slog mej. Helt plötsligt har allt blivit roligt igen. Alla små saker som man håller på med i vardagen, som jag brukar älska att göra har blivit roliga igen. Efter skilsmässan och under sorgen, ilskan, den allmänna berg- och dalbanan för känslorna så tappade det mesta sin glädje. Man gjorde det man måste för att man måste det, man höll näsan över vattenytan, såg till att alla fick i sej mat och att alla var hela och rena när de gick till jobb och skola, inklusive en själv. Men så plötsligt känner man att glädjen vaknar till liv, man hinner inte med allt man vill göra och får panik över allt roligt man skulle önska att man hann med.
Kanske är det så att det här bara är en av topparna på berg- och dalbanan, men isf får man väl njuta så länge det varar. 🙂 Eller är det som Papa Roach sjunger ”Face everything and rise”. Man möter modigt (eller inte) sin värsta rädsla. Och så märker man till sin förvåning att man varken dör eller går under. Och ingen kunde vara mer förvånad än man själv. Och i förvåningen vaknar ovan nämnda glädje till liv och man blir lite berusad av sin seger över rädslan.
Och efter att ha vänt ut och in på sej själv och analyserat alla känslor och sorgen och ilskan och besvikelsen och rädslan, men även glädjen och hoppfullheten, så landar man i nåt slags spännande ovisshet där allting plötsligt känns möjligt. Är det kanske det som är livet?
Man blir också stark av att våga sätta gränser och säga nej. Att inse att man inte behöver acceptera saker som man inte tycker om, att man slipper ta strider som inte leder någon vart och att man har ett ansvar mot sej själv att göra precis det som man mår bra av. Inget annat. Jag ska må bra och barnen ska må bra, det är det enda som är viktigt. Mina älskade barn!
Det är en verklig rikedom att finna glädjen i sig själv. Jag tappade den ur sikte ett tag. Och säkert gör jag det igen, men på nåt sätt så känns det som om gungflyt jag gått på verkar övergå i lite mer fast mark. Håll tummarna! 🙂
