Läser en bok där författaren på ett så tydligt sätt beskriver hur det är att mista någon. I boken är det någon som gått bort, men jag drabbas av likheten det har med en skilsmässa. När man skiljer sej så är det som om den andre har dött en smula. Det man gör, det man hör och ser, platser man åker till, vägar man tar, affärer man handlar i, utflyktsmål man åker förbi, låtar man hör, filmer man ser, vin man dricker, mat man äter, de små detaljerna i vardagen. Allt det som man tidigare hade ihop och gjorde och upplevde tillsammans, det blir en påminnelse. En påminnelse om det hemska som hänt. Precis så var det, då i första skedet efter skilsmässan. Och jag vet att någon sa åt mej: ”Du får tänka på honom som om han dött” och lite så var det. Man miste någon som man delat allt med. Man togs ifrån sin framtid, den framtid man planerat tillsammans och som var så självklar. Allt det man litat på och trott var ens trygga lilla liv bara rycktes undan. Som att slängas ner i en svart avgrund och försöka hitta fotfäste någonstans.
Och det gör man ju. Så småningom. Man griper tag i alla halmstrån man ser, man pratar med alla och försöker förstå vad det var som hände när man plötsligt förlorade allt. För det gör man verkligen. Man måste bygga upp allt på nytt. Och det tar tid. Och man påminns och man påminns av alla dessa små detaljer om vad man förlorat. Framtiden som förut var så självklar är nu svår att föreställa sej. Och även om man så småningom övertygas om att det kommer att blir alldeles utmärkt även nu, så är den fortfarande svår att föreställa sej. Och man är ensam. Man blir stark. Man måste vara stark. Man sörjer över och blir förbluffad av att man var utbytbar. När vi var dom självklara ihop. Man vänjer sej vid tanken, men så dyker det upp nån detalj som gör att sorgen dyker upp igen. Man kanske blir mest ledsen över att den kärlek man själv trodde var så djup och fundamental bara gick att flytta över till en annan person. Det gör ont. Och kommer nog alltid att göra. Och vänskapen. Man trodde att man var bästa vänner, men sen visar det sej att man inte har förstått varann över huvud taget. Har man det någonsin? undrar man för sej själv. Man har blivit av med sin bästa vän och undrar lite försiktigt om man någonsin hade någon.
Och under hela den här resan man gör och med allt man går igenom så ska man ta hand om barnen, skapa ett nytt hem åt barnen, se till att inte barnen far illa, att dom har det bra, att dom vågar prata och tänka och tycka. För dom är så lojala. Naturligtvis mot båda sina föräldrar. Allt dom känner och tänker och vill får man lyssna uppmärksamt efter. Man gläds åt sina fina barn och förbannar att man har tvingats hamna i en situation där man missar halva deras liv. Hälften av tiden ska man nu plötsligt inte ens tillbringa med sina barn längre. Barnen som är universums mitt. Som man har levt med ständigt i hela deras liv, som sa man nu plötsligt inte få dela allt med längre. Visst, dom växer upp och blir stora och ska såklart naturligt skapa sina egna små liv. Men det här är något annat. Vardagen. Man missar deras vardag. Alla små saker som man älskar med livet tillsammans med barnen, dom missar man nu varannan vecka. På nåt underligt jävla vis klarar man av det också. För att man måste. För att barnen såklart behöver båda sina föräldrar. Jag vet inte om man blir starkare av det, man bara biter ihop.
Ungefär ett och ett halvt år har gått sen min skilsmässa. Fortfarande grubblar man mycket. Den värsta sorgen är över, jag har skapat mej ett bra liv och ett hem där barnen alltid känner sej välkomna och där dom känner sej verkligt hemma. Jag har ett liv som virvlar på med mycket roligt, mycket vänner, roligt jobb, nu blir det roligt plugg också i höst, ett underbart hem osv. Jag har allt jag behöver och är tacksam för det. Jag har energi och glädje. Jag har lycka och kärlek tillsammans med mina barn. Men man förändras. Ingenting är längre självklart. Man ifrågasätter och funderar mer. Man gör mer medvetna val och funderar mer över vad man vill och inte. Att den man skilt sej ifrån genast slänger sej in i ett nytt förhållande skapar också en del grubblerier. Dels över att just han gör det och dels över män i allmänhet. Man blir kritisk och lite granskande och ganska avvaktande. Man blir vansinnigt ledsen att det vi hade inte var svårare att byta ut mot något annat. Ens livs kärlek liksom. Men man lär sej väl antagligen något av det också. Bitterheten ligger på lur, den får man passa sej för. För såklart är det lätt att bli bitter av att bli bortslängd av sitt livs kärlek som man faktiskt har skapat ett helt liv ihop med. Så det får man arbeta med också.
Vännerna blir viktiga. Ens eget inre välbefinnande blir viktigt. Det blir viktigast att barnen har det bra och att vi har det roligt tillsammans när dom är här. Det blir viktigt att man alltid kan stå för det man gör och att man gör precis det man själv vill och att man själv vet vad man vill och varför. Det finns många fördelar efter skilsmässan, men det är en stor sorg och besvikelse man måste ta sej igenom och som nog alltid kommer att finnas i en. Det oväntade sveket som man inte alls var beredd på. Från nån man litade totalt på. Faktiskt som en kniv i ryggen, det gamla hederliga uttrycket. Och faktiskt utan förvarning. Sen att inte bli lyssnad på, att uppleva att det man själv sa och tänkte och tyckte inte alls spelade någon roll. Att vi inte längre var två om att fatta beslut, något som vi varit i hela vårt förhållande. Att bara han bestämde att man inte dög längre, att vi inte dög längre. Det var hemskt. Och att det tydligen hellre var någon annan han ville ha. Det var också hemskt. Man fattar det inte. Den man litade mest på av alla någonsin. Skapar en del svårigheter för framtida tillit kan jag lova 🙂
Hur som helst. Man har överlevt. Man har blivit tvungen att bli stark, påhittig, kunnig, man måste orka och orka och orka. Och man gör det. Man gråter sej igenom, man är arg och förtvivlad, men man tar sej igenom. Sakta men säkert. Vågorna blir mindre och mindre. Sorgen finns kvar, det gör den nog alltid. Över den förlorade framtiden och över sveket. Dom två sakerna är det värsta. Men man lever vidare och skapar nytt, för om det är något jag är bra på så är det att skapa saker. Jag skapar ett nytt liv åt min nya lilla familjekonstellation och är stark nog för två. Man skriver ur sej en del 🙂 Man pratar ur sej ännu mer. Man gråter rätt mycket ett tag. Sen: Life goes on. Man klarar det.
Många fina bilar att titta på. På hitvägen igår spanade vi in massor av bilar som var med i Route of Sweden och dom åkte till Tylösand samtidigt som vi. Störtregn på tillbakavägen och inköp av ved. Nu sitter vi med brasan tänd, ett glas rosé och fläskfilén ligger på grillen. Skinnet svider av solen, har smörjt in mej med bästa lavendel/bivax-salvan, tillverkad av fina S ❤️. Man kan ju inte direkt gnälla, faktiskt ☺️ Två av tre barn har badat. Vi vuxna avvaktar något.
