– om livet mitt i livet – Livet i Glipan
Idag kom den svarta skrivtavlan jag beställt från Granit med tillhörande penna. När barnen är här krävs ju lite planering av livet, så då tänkte jag att man kunde ha lite matkoll på den. När de inte är här är det inte så noga med maten. Stora pojken och jag äter lite som vi vill när vi vill. 
Idag blev det en smarrig espresso i fin-kopp efter maten. Kul att använda loppis-fynden. 🙂
Jag filosoferade över något som plötsligt slog mej. Helt plötsligt har allt blivit roligt igen. Alla små saker som man håller på med i vardagen, som jag brukar älska att göra har blivit roliga igen. Efter skilsmässan och under sorgen, ilskan, den allmänna berg- och dalbanan för känslorna så tappade det mesta sin glädje. Man gjorde det man måste för att man måste det, man höll näsan över vattenytan, såg till att alla fick i sej mat och att alla var hela och rena när de gick till jobb och skola, inklusive en själv. Men så plötsligt känner man att glädjen vaknar till liv, man hinner inte med allt man vill göra och får panik över allt roligt man skulle önska att man hann med.
Kanske är det så att det här bara är en av topparna på berg- och dalbanan, men isf får man väl njuta så länge det varar. 🙂 Eller är det som Papa Roach sjunger ”Face everything and rise”. Man möter modigt (eller inte) sin värsta rädsla. Och så märker man till sin förvåning att man varken dör eller går under. Och ingen kunde vara mer förvånad än man själv. Och i förvåningen vaknar ovan nämnda glädje till liv och man blir lite berusad av sin seger över rädslan.
Och efter att ha vänt ut och in på sej själv och analyserat alla känslor och sorgen och ilskan och besvikelsen och rädslan, men även glädjen och hoppfullheten, så landar man i nåt slags spännande ovisshet där allting plötsligt känns möjligt. Är det kanske det som är livet?
Man blir också stark av att våga sätta gränser och säga nej. Att inse att man inte behöver acceptera saker som man inte tycker om, att man slipper ta strider som inte leder någon vart och att man har ett ansvar mot sej själv att göra precis det som man mår bra av. Inget annat. Jag ska må bra och barnen ska må bra, det är det enda som är viktigt. Mina älskade barn!
Det är en verklig rikedom att finna glädjen i sig själv. Jag tappade den ur sikte ett tag. Och säkert gör jag det igen, men på nåt sätt så känns det som om gungflyt jag gått på verkar övergå i lite mer fast mark. Håll tummarna! 🙂
Är färdig med min första Mandala square efter mönster ”Sophies garden”. Den var precis hur rolig som helst att göra. Älskar alla färger och får nog ta och inse att mitt projekt med tre nyanser av brunt som jag påbörjade för ett tag sen kommer att bli liggandes. Hur som helst; inget varv var et andra likt, man bytte färg och blev glad över hur fint det blev och dessutom lärde jag mej an del nya maskor. Mycket roligt!!! Är på gång att välja färger till nästa nu, för det här måste jag göra fler av, sen får vi se vad jag ska ha dom till. Jag har ju en del garn liggandes att göra slut på. Garn: Tilda, virknål: 3,5 mm. Nu måste jag bara fästa alla trådar på baksidan… 🙂
Jag har använt garnet Tradition från Rusta och Bling från Du store Alpakka. Det gick åt kanske 100 gr Rusta-garn och nästan en rulla Bling. Sjalen är smyckad med döskallar och hjärtan (Made with love) på tofsarna. 🙂 Mönstret är från Zooty Owl, finns här.
Den var rolig att göra och gick fort, men jag tror inte att jag kommer att använda den eller göra fler, inte till mej själv iaf. Om jag ska ha en sjal så vill jag ha en stor mysig sak som jag kan svepa in mej i eller en lång halsduk att vira om halsen… Men jag gör gärna fler åt nån annan eftersom det gick så fort. 😉 Och det var roligt med blinget, det bilr det nog mer av på andra saker.
Igår fick maken hämta paket åt mej, roligt värre,,har inte ens hunnit med att öppna alla. Det var mina Kosta-glas, köpta på Tradera, Stefan Sundströms nya fina bok ”Stefans stora blå”, garn och mönster från Kaki, en ny HD-Box till TV-n som kanske ska monteras idag och lite kläder som jag inte öppnat ännu. Nästan som julafton.
Imorse så tog jag inte min Dolcontin, så nu får vi se hur det går idag, om jag får mer ont eller om det inte blir nån skillnad alls. Det kliar en hel del på såret nu, men jag tror nästan att det är plåstret som kliar.
Idag: lördag, hela familjen hemma ( utom den ständigt saknade sonen i USA) och ett par extra barn som sovit över, kul med sällskap hela dan! 🙂
